Vad är det som får oss att köra många mil, stå i kö och sitta tätt intill människor vi inte känner bara för att höra musik som redan finns ett knapptryck bort? Hur kommer det sig att musiken känns i magen och påverkar oss så starkt och direkt? Forskningen börjar ge några fascinerande svar.

Ljuset är dämpat. Sorlet i lokalen sjunker undan. Någon hostar. Musikerna kommer in, applåderna bryter tystnaden och några sekunders förväntan uppstår. Den första tonen. Någon längst fram ler, någon längre bak känner hur axlarna sjunker. Innan konserten är slut har någon skrattat högt, någon annan torkat en tår och många kommer att lämna lokalen med mer energi än när de kom. Det märkliga är att allt detta kan ske utan att ett enda ord yttras.

MER ÄN BARA LJUD
Musiken talar ett språk som verkar gå förbi analysen och rakt in i kroppen. Den behöver inte översättas. Den behöver inte förklaras. Den känns. Just detta ordlösa fenomen har fascinerat forskare under lång tid. Neurologer, psykologer och musikforskare har med olika metoder undersökt vad som egentligen händer när vi lyssnar, hur musik kan få hjärtat att slå snabbare och kroppen att röra sig utan medvetna kommandon.

Man skulle kunna påstå att ingen egentligen går på konsert för att lyssna på musik så den ofta definieras – som toner, dvs luft som vibrerar i olika frekvenser och mönster. Om det bara handlade om ljud skulle vi sannolikt stanna hemma. Där finns ofta en bekväm soffa och utrustning som kan erbjuda mer perfektion än vilken konsertsal som helst. Vi kan välja inspelning, hoppa över låtar, ställa in bas och diskant och höja volymen precis som vi vill. Ändå lämnar vi soffan för att dela kvällen med många människor vi aldrig tidigare har träffat. Det är egentligen lite överraskande: Om bekvämlighet vore vårt mål skulle konsertsalarna stå tomma. Men ju mer forskarna upptäcker desto tydligare blir en sak: Vi lyssnar inte bara med öronen. Vi upplever musik med hela nervsystemet och mycket tyder på att det aktiveras ännu mer i livesituationen.

Artikeln fortsätter nedanför bilden

HJÄRNAN SÖKER MÖNSTER
När vi träffas av ljudvågor börjar hjärnan omedelbart arbeta. Den försöker förutse vad som ska komma. Den jämför med tidigare erfarenheter. Den letar efter mönster, känner igen harmonier och reagerar på överraskningar. Ibland uppfattar vi buller, ibland fågelkvitter och ibland musik och vi känner ofta igen en sångares specifika röst.

Vi uppfattar dock inte automatiskt något som musik bara för att någon säger att det är det. Vi reagerar väldigt olika på samma vibrationer trots att våra nervsystem fungerar på samma sätt. Samma stycke musik kan få en person att le, en annan att gråta och en tredje att resa sig upp och dansa.

Artikeln fortsätter nedanför bilden

VARFÖR TYCKER VI OLIKA?
Musikupplevelsen skapas i mötet mellan ljudet, våra minnen, känslor och förväntningar och den är i hög grad beroende av vad vi har vant oss vid. Det förklarar varför en del blir lugna av de intrikata indiska skalorna medan andra uppfattar dem som falska och eländiga. Vi behöver inte gå ända till Indien för att se detta fenomen. Vi har alla hört några äldre personer klaga på ungdomars "dunka-dunka" och vet någon som "inte tycker om opera". Men tänk om det handlar mindre om analytisk preferens och mer om att deras hjärnor ännu inte vant sig vid de indiska skalorna, "dunka-dunka" och opera? Tänk om de bara är en konsert ifrån att ha fått tillräckligt med information för att finna mönstren som skapar igenkänningen som ger den musikaliska kicken!

FÖRVÄNTAN AKTIVERAR BELÖNINGSSYSTEMET
År 2011 publicerade neuropsykologen Valorie Salimpoor vid McGill University en studie som förändrade synen på musikens påverkan på hjärnan. Med hjälp av hjärnavbildning kunde forskarna visa att musik aktiverar hjärnans belöningssystem och frisätter dopamin, ett ämne som är starkt kopplat till motivation, lust och välbefinnande. Men den stora överraskningen var att dopaminet inte bara frigjordes när den efterlängtade musikaliska höjdpunkten kom. Det började redan när hjärnan anade att något vackert, starkt eller på annat sätt engagerande var på väg. Kanske är det därför förväntan inför konserten ibland kan kännas nästan lika stark som konserten själv.

GROOVE – NÄR KROPPEN REAGERAR FÖRE TANKEN
Har du någon gång märkt att foten börjar röra sig utan att du bestämt dig för det? Musikforskarna Maria Witek och Peter Vuust har visat att hjärnan verkar älska rytmer som balanserar mellan ordning och överraskning. Alltför enkla rytmer blir snabbt ointressanta. Alltför komplicerade blir svåra att följa. Men däremellan finns något som musiker länge kallat "groove".

Det fascinerande är att groove inte bara uppstår ur musikens struktur, metrik, puls och rytm. Det skapas också i samspelet mellan musiken och nervsystemet. Medan vi lyssnar försöker hjärnan hela tiden förutse nästa puls och nästa betoning. När musiken sedan avviker en aning, precis lagom mycket, blir vi mer engagerade. Hjärnan vill fortsätta förutsäga, korrigera och följa rytmen. Kroppen hjälper till genom att röra sig i takt. Det är därför en riktigt svängig låt inte bara känns i öronen. Hela nervsystemet börjar delta. Vi gungar, nickar och stampar takten.

LIVEMUSIK KÄNNS ANNORLUNDA
Vad är det då som gör att många tycker att upplevelsen av musik blir större när den spelas live? Samma låt kan ju låta nästan identiskt hemma i vardagsrummet. Forskarna trycker på det oförutsägbara. Att ett framförande aldrig är det andra likt, att musikerna reagerar på varandra, på publiken och akustiken i stunden. Dessa variabler stimulerar hjärnan så att den lyssnar mer aktivt. Forskning från University of Zurich visar också att levande musik ofta skapar ett starkare känslomässigt engagemang än inspelad musik. När vi delar ett rum med musikerna och människor i publiken blir upplevelsen rikare. Vi ser ansiktsuttryck, rörelser och samspelet på scenen. Hjärnan får helt enkelt fler sinnesintryck att bearbeta. Vi tenderar också att vara mer närvarande när vi befinner oss i samma rum som andra människor.

NÄR ORDEN FÖRSVINNER FINNS OFTA SÅNGEN KVAR
Kanske blir musikens kraft allra tydligast när minnet sviktar. Många anhöriga till personer med demens beskriver samma märkliga upplevelse. En människa som har svårt att minnas vad som hände för en timme sedan kan plötsligt sjunga en sång från barndomen, ord för ord. Forskare har kunnat se att musik lagras i flera olika nätverk i hjärnan samtidigt. När minnen är kopplade till rytm, melodi, känslor och rörelse kan de ibland finnas kvar längre än det talade språket.

Just nu kan man se detta på ett gripande sätt i SVT:s serie Demenskören. Där får vi följa människor vars minnen långsamt bleknar men där sången fortfarande öppnar dörrar till glädje, kontakt och gemenskap. Serien speglar också den forskning som pågår. Bland annat har forskare vid Aalborgs universitet visat att personer med demens upplever ökat välbefinnande efter körsång och vid Stockholm University Brain Imaging Centre undersöks hur regelbunden körsång påverkar hjärnan och det kognitiva åldrandet. Musik botar inte demens. Men den kan skapa livsviktig kontakt när orden inte längre räcker. Och den påminner oss om något viktigt: Att människan är större än sitt minne.

Artikeln fortsätter nedanför bilden

NÄR HJÄRTAN HITTAR SAMMA RYTM
År 2013 publicerade läkaren och musikforskaren Björn Vickhoff vid Sahlgrenska akademin en studie som väckte stor internationell uppmärksamhet. Forskarna följde körsångare och upptäckte att deras hjärtrytmer började förändras på liknande sätt när de sjöng tillsammans. Inte för att hjärtana slog exakt samtidigt utan därför att andningen och musiken skapade en gemensam rytm i kroppen. Musiken organiserade inte bara ljudet. Den påverkade också körsångarnas andning, hjärtrytm och fysiologi på ett gemensamt sätt. Liknande fenomen har också observerats hos publik, där lyssnarnas fysiologi och uppmärksamhet delvis synkroniseras under konserter.

FRÅN JAG TILL VI
Idag vet vi att musik, i synnerhet sång, är en av de mänskliga aktiviteter som tydligast engagerar hörsel, rörelse, känslor, minne och socialt samspel simultant. Tidigare forskning fokuserade mest på utövarna men senare forskning har påvisat stora effekter på oss i publiken, lyssnarna.

Kan det vara just detta som gör att en konsert känns så mycket större än summan av den vibrerande luft vi kallar toner? När hundratals människor håller andan samtidigt. När det spontana skrattet sprider sig genom salen. När applåden växer fram utan att någon bestämmer. Det är svårt att mäta men lätt att känna. Vi blir, för en stund, ett vi.

MER ÄN BARA UNDERHÅLLNING
Musik löser måhända inte livets alla problem. Den botar kanske inte sjukdomar. Men den påverkar långt mer än våra öron. Den engagerar nervsystemet och aktiverar kroppen.

Kanske är det därför vi fortsätter att söka oss till livekonserter. Inte för att vi saknar musik i vår vardag utan för att vi längtar efter det som inte går att streama: Ett andetag, groovet, en applåd, en blick mellan två människor, ett ögonblick då hundratals människor synkroniseras av samma rytm, samma groove. Det är där, i mötet mellan musiken och människorna som livemusiken blir något mer än bara ljud, mer än bara underhållning. Den blir ett minne. En känsla. Ett sätt att bära sorg. Ett ökat välbefinnande. Ett sätt att hitta tillbaka till varandra i ett samhälle där vi lever våra liv allt mer för oss själva. Och ibland hjälper den människor att hitta tillbaka till nuet även när orden inte längre gör det.

MUSIK – MÄNNISKANS GEMENSAMMA SPRÅK
Musiken har följt oss genom hela mänsklighetens historia. Man har inte funnit någon enda civilisation som existerat utan konst och musik. Långt innan vi kunde skriva berättade vi med rytm. Långt innan vi kunde förklara känslor sjöng vi dem. Musiken är på många sätt ett eget språk som talar direkt till den mänskliga erfarenheten. Vi har alla tillgång till det språket. Vi behöver inte veta något om upphovspersonerna eller musikteorin för att förstå musikens språk. Den existerar i våra kroppar. Därför fortsätter vi att gå på konserter.

Det finns ensembler som försöker göra klassisk musik mer tillgänglig genom att tala om den på ett enklare sätt. Och så finns Skallsjö Sommarorkester som tycks ha valt en annan väg – att spela som om musiken redan existerade i och tillhörde alla.

De kallar sig själva ”världens o-mossigaste orkester”. Det hade kunnat vara en reklamslogan men i deras fall fungerar det snarare som en programförklaring. Skallsjö Sommarorkester föddes ur en mycket konkret längtan: Unga musiker som ville spela tillsammans, välja den repertoar som kittlade dem mest och skapa konsertupplevelser på sina egna villkor. 

Orkestern grundades i Skallsjö 2013 av Carl Vallin och Gustav Wetterbrandt, då 17 respektive 16 år gamla. Det som började som ett sommarprojekt har sedan dess vuxit till en professionell ensemble med egna turnéer, festivalprojekt, internationella besök, musikvideor, skivinspelning och ett tydligt konstnärligt självförtroende.

EN ANNAN SORTS KLASSISK KONSERT
Det är lätt att beskriva Skallsjö Sommarorkester med ord som ungdomlig energi och spelglädje. Men det intressanta är det som uppstår i mötet mellan den avspända inställningen till allt runtomkring och den höga musikaliska precisionen.

Orkestern spelar utan dirigent och arbetar med ett kammarmusikaliskt ideal även i större format. Det betyder att varje musiker bär ansvar för helheten, för lyssnandet, tajmingen, riktningen och den gemensamma pulsen. Resultatet blir en konsertform där musiken inte känns placerad på piedestal utan uppstår i direktkontakt mellan musikerna och publiken.

Artikeln fortsätter nedanför bilden

I centrum finns violinisten och konstnärlige ledaren Carl Vallin, i dag alternerande 1:e konsertmästare i Kungliga Hovkapellet.
– Jag vill inspirera hellre än att domdera i min roll som ledare, säger Carl. Ledarskap handlar mindre om auktoritet och mer om riktning, tillit och musikalisk närvaro. 

Det säger mycket om orkesterns sätt att möta musiken, varandra, rummet och publiken. Hur de medvetet och aktivt öppnar ett rum där musikerna kan ta ansvar, riskera något, ge uttryck för sin individualitet och samtidigt skapa ett gemensamt uttryck. En konsert där publiken blir inbjuden att vara med, mitt i där det händer, när det händer. Och samtidigt ha väldigt roligt!

LÄTTHET UTAN LÄTTVIKTIGHET
Skallsjö Sommarorkester gör inte klassisk musik mindre seriös. De gör tröskeln lägre till det som redan finns i musiken: rytmen, värmen, dramatiken, humorn och spänningen. 

– Det är bara att komma på våra konserter. Ta med ett gott humör och ett öppet sinne, säger orkesterns producent och kontrabasist Sverker Rundqvist, somnar du så är det vårt fel.

Det är roligt, men också avslöjande. De placerar ansvaret där det hör hemma – hos musikerna. Publiken behöver inte kunna något i förväg. Den behöver bara vara där.

Musikskribenten Bo Borg har fångat samma sak när han beskrivit orkesterns avspända tilltal och hur han gång på gång lämnat deras konserter ”nöjd och upplyft”. Just den balansen är ovanlig: kunnigt men inte slutet, lekfullt men inte lättviktigt, ambitiöst men inte stelt.

FRÅN CORELLI TILL TÜÜR
Till Tossene kommer Skallsjö Sommarorkester med programmet ”Vi hade i alla fall Tüür med vädret!” – en titel som säger en del om deras tonläge.

Programmet rymmer musik av Arcangelo Corelli, Johannes Brahms, Igor Stravinskij, Reena Esmail och Erkki-Sven Tüür. Det är en båge som spänner från barockens klarhet till romantikens rika stråkklang, från Stravinskijs rytmiska skärpa till nutida klangvärldar och musikaliska illusioner.

Att placera dessa tonsättare i samma program är typiskt Skallsjö. Repertoaren behandlas inte som ett museum där varje epok får sin egen monter. I stället uppstår en rörelse mellan stilar, temperament och tidslager. Corellis transparens kan spegla sig i Stravinskijs nerv. Brahms värme kan få ny relief bredvid Tüürs mer skimrande och gåtfulla musikaliska landskap.

EN TVÅVÄGSKOMMUNIKATION
– Vi vill skapa en tvåvägskommunikation i konsertsituationen, säger Carl Vallin. 

Det är kanske där nyckeln finns. Skallsjö Sommarorkester spelar inte ovanifrån och ner. De spelar mot publiken, med publiken, ibland nästan mitt ibland publiken. Det gör inte musiken mindre angelägen. Snarare tvärtom. När rädslan för att göra fel försvinner kan allvaret träda fram tydligare.

Skallsjö Sommarorkester är en ensemble som vuxit ur vänskap, nyfikenhet och sommarlov men som i dag bärs av professionella musiker med erfarenhet från musikhögskolor, orkestrar och scener långt utanför Skallsjö. De har vuxit men verkar fortfarande vakta den ursprungliga impulsen att spela musik de själva brinner för, och att låta publiken känna sig inbjuden på riktigt.

Så kanske är “världens o-mossigaste orkester” inte främst ett skämt. Kanske är det ett sätt att säga kom som du är, lyssna med öppna öron, och lita på att den klassiska musiken klarar sig utan traditionella konventioner. Den behöver inte ens frack och svart långklänning.

Den 21 juli kommer Skallsjö Sommarorkester till Tossene Kulturkyrka. Det enda som egentligen krävs är en biljett och ett öppet sinne. Resten tar musiken – och musikerna – hand om.